Hello, Goodbye

Jag har pga anledningar bestämt mig för att pensionera den här bloggen. Men frukta inte! Mina ytterst sporadiska inlägg kommer inte sluta här! I framtiden finns jag istället på en annan adress, nämligen stickarhen.wordpress.com.
Varsågoda att kika in där!

When knitting attacks!

Det är inte mycket som går rätt i min stickning just nu. Det känns som att jag repar upp mer än jag faktiskt stickar.
Jag håller på med ett par vantar till mamma, och upptäckte när jag kommit en bra bit på den första att den blev alldeles för liten. Fick således börja om från början med något större stickor. Har nu kommit en bra bit förbi tummen, och den är större, men det känns fortfarande som att den kan bli ganska tight. Jag tror att den kommer passa, men är fortfarande beredd på att eventuellt behöva gå upp ytterligare en stickstorlek för att få till det. Det får visa sig när mamma har provat dem. Skulle de vara alldeles för små för henne så får de helt enkelt bli en present till någon annan istället och jag får börja om igen på hennes.

Den där sjalen jag nämnde så glatt för ett tag sedan, den har lett till att ett och annat hårt ord har sluppit ur min mun. Eftersom mönstret är skrivet för worsted weight garn och jag stickar i lace weight så har jag fått göra en hel del ändringar i mönstret för att den ska bli större än typ ett armband. Brist på hjärnkapacitet har dock lett till att jag har gjort missar i mina uträkningar om antal repetitioner ganska många gånger, fått repa upp, plocka upp alla maskor igen (vilket inte är helt lätt i ett garn som innehåller silke, eftersom maskorna väldigt gärna glider ur varandra) och sticka samma grej en gång till. Inte jättekul när en är uppe på cirka 500 maskor per varv, och får repa upp 10-15 varv. Jag har nu repat upp och stickat om så många gånger att jag börjar bli rätt ordentligt less på hela alltet. Den känslan blir heller knappast bättre av att ju mer jag tittar på den desto mer känner jag att jag borde ha stickat den med lite mindre stickor. Det känns som att den blir aningen för lös som den är nu.

Just nu ligger sjalen i time out. När jag satt med den härom kvällen var jag nära att repa upp alltihop och börja om från början där och då, alternativt göra någon annan sjal av garnet och spara mönstret till ett garn som är närmare tjockleken som mönstret är skrivet för. Det kändes dock drastiskt att repa upp allt på en gång. Risken hade varit stor att jag ångrat det dagen efter. Så den ligger på skrivbordet, där jag kan kika på den med jämna mellanrum, tills jag har släppt ilskan gentemot den och bestämt hur jag vill göra.

Jag hade tänkt lägga upp en bild på hur sjalen ser ut nu, efter femtiotolfte upprepningen, men den här stickningen är uppenbarligen så jinxad nu att datorn inte vill ha med den att göra, för den vägrar ladda upp eländet. Men dåså.

Here comes the sun

Våren är på gång! På riktigt!
Så känns det i alla fall här hos mig. Och för att ha varit en så konstig och ovintrig vinter så måste jag säga att den har känts väldigt lång, så de där strålarna från den första vårsolen är väldigt efterlängtade.

Och lagom när solen nu börjar nå upp över trädtopparna utanför mitt hus och strila in genom fönstret så sitter jag här hemma (snart på balkongen!) och stickar på en sjal som i både färg och material matchar ljuset och känslan. En vårsjal i en underbart solgul nyans, i fantastiskt mjuk Filisilk från Tant Kofta. Jag anar att den kommer bli en riktig favorit att vira runt axlarna i vår och sommar.

Mönstret är dretsnygga His Golden Lair, som finns att köpa på Ravelry. Eftersom Filisilken är betydligt tunnare än garnet som efterfrågades i mönstret har jag gjort massor av extra upprepningar av några av de första diagrammen. Annars skulle sjalen blivit mer i näsduksstorlek än passande för en vuxen människa.

Sjalbonanza

 

Jag älskar att sticka sjalar och halsdukar! ÄLSKAR!

En cowl av en av mina favoritdesigner, Rose Beck. Stickad i Cascade 220 Heathers.

Det är nog det jag tycker allra mest om att sticka. De är (oftast) tillräckligt små för att de ska vara lätta att ta med sig på stickcafé, bussen eller restaurang, men ändå tillräckligt stora för att de ska ta ett tag att göra klart. De flesta garner passar till någon typ av sjal eller halsduk, så oavsett vad det är du har för härva hemma så går det nästan alltid att veva ihop till någon typ av halsbeklädnad. En läcker sjal eller halsduk är ju också alltid den perfekta accessoaren, sommar som vinter, och under de kallare årstiderna så är den perfekt för sådana som jag, som hatar att bli kall om halsen.

Min största, och dyraste, sjal hittills, Celestarium. Stickad i Mottled Sheep‘s merinoull i färgen Starry Night. Jag älskar den mer än vad som förmodligen anses sunt.

Av alla de här anledningarna, och några till, så trodde jag att jag aldrig någonsin skulle uppleva att jag hade tillräckligt många sjalar. Men just nu så gör jag faktiskt det. Jag tror till och med att jag har för många. Eller i alla fall sjalar som jag inte längre uppskattar tillräckligt för att det ska kännas motiverat för mig att ha kvar dem, eftersom jag aldrig använder dem. Halvcirkelsjalen här under är en sådan. Jag använde den en gång, och insåg sedan att den inte kändes tillräckligt jag. Om någon är intresserad av den så hör av er så kan ni få köpa den för garnkostnaden (170kr, plus eventuellt porto). Den är stickad i Drops BabyAlpaca Silk, och är väldigt mjuk och skön att ha på sig.

Beställningsjobb

Det händer att jag tar emot beställningar på stickade eller virkade saker. Det är inte så ofta, eftersom jag (tyvärr) ofta tycker att mycket av glädjen försvinner när jag gör saker som har en klar deadline. Pressen att saken ska vara bra nog för att någon ska vilja ha det jag gör i present är ganska tillräcklig bara den, så när det då dessutom ska vara tillräckligt bra för att någon ska kunna tänka sig att betala för det, då blir det lite mycket för mig om det också ska vara färdigt till ett visst datum. Men om jag får tid på mig (och därmed får möjlighet att göra om när jag inte är nöjd) så tycker jag att det är kul att göra saker som kan glädja någon annan.
 
Det här är några beställningsjobb jag gjorde förra året. Aporna var till min dåvarande chef och en kollega, och skulle bli presenter till deras syskon- respektive Gudbarn. Vantarna bor numera hos en gammal vän som länge letat efter Pride-vantar och inte hittat några hon gillat ute i butikerna.