Tant Carin

Stickning, virkning, broderi och annat från mitt liv som tant


1 kommentar

When knitting attacks!

Det är inte mycket som går rätt i min stickning just nu. Det känns som att jag repar upp mer än jag faktiskt stickar.
Jag håller på med ett par vantar till mamma, och upptäckte när jag kommit en bra bit på den första att den blev alldeles för liten. Fick således börja om från början med något större stickor. Har nu kommit en bra bit förbi tummen, och den är större, men det känns fortfarande som att den kan bli ganska tight. Jag tror att den kommer passa, men är fortfarande beredd på att eventuellt behöva gå upp ytterligare en stickstorlek för att få till det. Det får visa sig när mamma har provat dem. Skulle de vara alldeles för små för henne så får de helt enkelt bli en present till någon annan istället och jag får börja om igen på hennes.

Den där sjalen jag nämnde så glatt för ett tag sedan, den har lett till att ett och annat hårt ord har sluppit ur min mun. Eftersom mönstret är skrivet för worsted weight garn och jag stickar i lace weight så har jag fått göra en hel del ändringar i mönstret för att den ska bli större än typ ett armband. Brist på hjärnkapacitet har dock lett till att jag har gjort missar i mina uträkningar om antal repetitioner ganska många gånger, fått repa upp, plocka upp alla maskor igen (vilket inte är helt lätt i ett garn som innehåller silke, eftersom maskorna väldigt gärna glider ur varandra) och sticka samma grej en gång till. Inte jättekul när en är uppe på cirka 500 maskor per varv, och får repa upp 10-15 varv. Jag har nu repat upp och stickat om så många gånger att jag börjar bli rätt ordentligt less på hela alltet. Den känslan blir heller knappast bättre av att ju mer jag tittar på den desto mer känner jag att jag borde ha stickat den med lite mindre stickor. Det känns som att den blir aningen för lös som den är nu.

Just nu ligger sjalen i time out. När jag satt med den härom kvällen var jag nära att repa upp alltihop och börja om från början där och då, alternativt göra någon annan sjal av garnet och spara mönstret till ett garn som är närmare tjockleken som mönstret är skrivet för. Det kändes dock drastiskt att repa upp allt på en gång. Risken hade varit stor att jag ångrat det dagen efter. Så den ligger på skrivbordet, där jag kan kika på den med jämna mellanrum, tills jag har släppt ilskan gentemot den och bestämt hur jag vill göra.

Jag hade tänkt lägga upp en bild på hur sjalen ser ut nu, efter femtiotolfte upprepningen, men den här stickningen är uppenbarligen så jinxad nu att datorn inte vill ha med den att göra, för den vägrar ladda upp eländet. Men dåså.


Lämna en kommentar

Beställningsjobb

Det händer att jag tar emot beställningar på stickade eller virkade saker. Det är inte så ofta, eftersom jag (tyvärr) ofta tycker att mycket av glädjen försvinner när jag gör saker som har en klar deadline. Pressen att saken ska vara bra nog för att någon ska vilja ha det jag gör i present är ganska tillräcklig bara den, så när det då dessutom ska vara tillräckligt bra för att någon ska kunna tänka sig att betala för det, då blir det lite mycket för mig om det också ska vara färdigt till ett visst datum. Men om jag får tid på mig (och därmed får möjlighet att göra om när jag inte är nöjd) så tycker jag att det är kul att göra saker som kan glädja någon annan.
IMG_2263 IMG_1856
Det här är några beställningsjobb jag gjorde förra året. Aporna var till min dåvarande chef och en kollega, och skulle bli presenter till deras syskon- respektive Gudbarn. Vantarna bor numera hos en gammal vän som länge letat efter Pride-vantar och inte hittat några hon gillat ute i butikerna.
IMG_2457


Lämna en kommentar

OWL Mittens

 

Mina Harry Potter-vantar är färdiga! Efter mycket slit så stickade jag de sista maskorna på den andra vanten i fredags kväll. Ett litet bad och några trådfästningar senare så var de helt färdiga!

IMG_1580 IMG_1584
Eftersom det här är första gången jag provade flerfärgsstickning på riktigt så har hela projektet varit lite av ett experiment. Jag förstod när jag gav mig på dem att vantarna inte var det lättaste jag kunde valt som mitt första ordentliga flerfärgade projekt, men eftersom jag verkligen ville ha dem kändes det lika bra att kasta mig i och bara göra det. Som ett resultat av att jag är nybörjare på det här så är inte heller vantarna precis likadana. Den andra vanten (den högra) blev något större än den första. Dessutom höll jag det bruna garnet längst fram när jag stickade den, istället för tvärtom, som jag tydligen gjort på den första. Det blev rätt ordentlig skillnad på insidan av den lilla förändringen. Konstigt(?) nog upplever jag också att den andra vanten blev lite bubbligare än den första. Jag tror att det delvis hade att göra med att jag stickade den lite lösare.

Perfektionisten i mig vill egentligen göra om dem, så vantarna blir mer identiska. Men dels var det för mycket jobb för att jag ska vilja göra en tredje vante till mig själv just nu, och dels så känns det ändå lite kul att ha kvar ”bevis” på hur min stickning utvecklas. Så jag kommer låta dem vara som de är, och bära dem med glädje och stolthet!

 


Lämna en kommentar

Mönster!

För första gången någonsin har jag gett mig på att sticka ett ”riktigt” projekt i flerfärgsstickning. Jag har provat det tidigare, med små provlappar och en och annan ministrumpa som fungerar som julpynt, men jag har inte vågat mig på att göra något större tidigare, eftersom jag alltid tyckt att det varit så svårt. Jag blev peppad av mamma, eftersom hon gav mig den underbara Julkulor för ett tag sedan (tillsammans med en hint om att hon önskar sig några hemstickade kulor till nästa jul). Det ska bli kul (see what I did there) att sticka några julkulor så småningom, men det jag ville ha och behövde mest just nu var faktiskt vantar. Så efter att ha grävt lite bland mina Ravelry-kö och i min garnstash så hittade jag de perfekta vantarna och det perfekta garnet:

IMG_1514 IMG_1516

Fram- och baksida av vante nummer ett av mönstret O.W.L. Mittens, från fantastiska magasinet The Unofficial Harry Potter Knits. De är stickade i Magasin Duetts underbara Supersoft, i färgerna Tobacco och Nougat. De här bilderna är tagna innan jag sköljde upp vanten, och den blev finare och jämnare efter det.
Tidigare när jag provat flerfärgsstickning har det nästan alltid varit i billigt acrylgarn eller liknande, och jag inser ju nu att det förmodligen var en anledning till att jag tyckte att det var så fruktansvärt svårt. För nu när jag använder ett vettigt garn (som inte bara halkar omkring) så känner jag hur mycket enklare det är att få till det och undvika att det blir alltför ”bubbligt”. Jag har fortfarande vissa problem med bubbel, men inte i närheten av lika mycket som på mina testprojekt.

Jag ser redan fram emot nästa flerfärgsstickade projekt! Vill bli bra på det här nu, så jag äntligen kan sticka alla underbara mönsterstickade plagg som funnits i min kö så länge.