Tatueringen, the hela story

Jag lovade ju att jag skulle komma tillbaka och berätta lite mer om tatueringen och äventyret kring den. Hela dagen i dag har varit rätt fullproppad med grejer, så jag har inte fått varken tid eller energi till att sätta mig och skriva ner det förrän nu.

10.00: Tisdagen börjar, och jag har sovit knappt fyra timmar. Vissa människor kan tydligen fungera på fyra timmars sömn, men jag kan lova, och de som känner mig kan intyga, att jag verkligen inte är en av de människorna.

11.53: Jag påbörjar min långa resa ut till Madelen och Tomas. De bor nästan två mil bort, vilket innebär tre bussbyten och lite promenader mellan olika hållplatser för att få ihop det hela.

13.00: Anländer till Madelen och Tomas, efter lite felåkningsångest (det har hänt att jag satt mig på fel buss och kommit till helt fel del av stan) och en hel del hjälp från hjälpsamma busschauförer och en snäll tyska som skulle åt samma håll.

13.05: Jag välkomnas av Madelen, Tomas och deras supergulliga och översociala hund Bulle. Han ser livsfarlig ut (blandras av Pitbull, Amstaff och Boxer om jag minns rätt), men snällare och gosigare hund får man nog leta länge efter. Han tryckte upp sig mot mig precis som min Lisa brukar göra, med den skillnaden att han väger bra mycket mer än Lisa, och ibland var det svårt att hålla balansen när han kom pressandes. Men det var det så värt, så mysig som han var.

Ca 14.15: Efter uppskissning av tatueringen samt en trevlig pratstund med Madelen och Tomas var det till slut dags för Mads att tatuera mig. Jag var rätt ordentligt nervös, eftersom jag tänkte mig att det skulle göra jätteont att tatuera sig bakom örat. Huden är så tunn, och skallbenet sitter ju där och stör också. Så när hon väl satte igång blev jag oerhört förvånad över att det knappt kändes! På vissa ställen gjorde det ont, men på andra kittlades det bara. Det gjorde inte i närheten av lika ont som det gjorde på ankeln förra sommaren.

Ca 14.40: Tatueringen är färdig, och jag är supernöjd!

15.50: Efter ytterligare trevliga samtal sätter jag mig på bussen hem och ringer pappa.

Ca 16.05: Euforin efter att ha skaffat en ny tatuering och engagemanget i samtalet med pappa gör att jag glömmer gå av vid hållplatsen där jag ska byta buss.

16.45: Efter hjälp från chauffören och en lång väntan på en ny bytesbuss, stående på vägkanten av en hårt trafikerad landsväg, är jag äntligen tillbaka i Sundsvall centrum. Jag införskaffar lite nya allergitabletter på apoteket och en kokbok hos ViktVäktarna innan jag till slut beger mig hem mot Nacksta.

17.30: Hemma igen, efter en hel eftermiddag full av äventyr. Lisa verkade inte speciellt glad att se mig. Förmodligen för att jag varit så grinig på förmiddagen.

18.00-20.30: Jag försöker få något vettigt gjort samtidigt som jag kämpar emot min extrema trötthet men ger till slut upp och lägger mig supertidigt. Hur det gick med det har ni kanske redan läst, men det var en fin tanke i alla fall.

Till alla som orkar

Hej alla! Jag är hemma, jag lever, jag är okej.

Jag är öm i precis hela kroppen efter en lång, stressig och smärtsam resa över Atlanten, där i princip allt som kunde gå fel gick fel. Jag börjar från början.

Klockan 11.35 kommer taxin inrullande på garageuppfarten i Delafield, med över en timme kvar till min buss ska gå fran General Mitchell har vi gott om tid. Det är en skabbig, sliten gammal bil, men chauffören är trevlig och det är gott om utrymme för allt mitt bagage, så det verkar bra ändå.
Precis när jag har satt mig och vi är på väg ut från uppfarten så kör han liiiiite snett ut från uppfarten, och Malou och Elli, ni vet vad som händer då…
Man fastnar i diket.
Så där stod vi, kraftigt lutande, utan en chans i helvete att vi kunde ta oss ut utan hjälp. Medan jag väntar på att en ny taxi ska komma och hämta mig sitter jag och svär tyst över att det fortfarande inte var någon utmärkning runt garageuppfarten, vilket det verkligen BORDE ha varit, med tanke på hur djupt och brant det där diket är (och eftersom det börjar direkt där garageuppfarten tar slut).
Efter ca 30-35 minuter kommer nästa taxi, och då har jag helt plötsligt inte ALLS gott om tid. Det är nu en halvtimme kvar tills bussen ska gå, och jag börjar förstå att vi inte kommer hinna dit i tid, med tanke på att det knappast var perfekt väder. Det blev väldigt definitivt att det inte skulle gå när vi var tvungna att svänga av 94an och ta småvägar, på grund av en olycka på motorvägen. Så, strax efter kl 1 kommer vi till slut fram till flygplatsen, och jag har nu 40 minuter innan nästa buss ska gå, så jag går in och väntar (det var fruktansvärt kallt och blåsigt) och passar på att ringa hem en liten stund.
Fem minuter innan bussen ska gå går jag tillbaka ut igen och ställer mig vid hållplatsen. Efter nästan en kvart har det fortfarande inte kommit någon buss, och jag börjar bli orolig att 1. Bussen var lite tidig och åkte utan mig, och jag missar mitt flyg. 2. Bussen är väldigt försenad och jag kommer missa mitt flyg. 3. Det är för halt/kallt för att de ska köra och jag är fast här på flygplatsen tills någon kan komma och hämta mig och jag missar mitt flyg. Men till slut kommer i alla fall bussen, ca tio minuter försenad.

Runt klockan 15.30 kom jag fram till flygplatsen, en halvtimme efter de där tre timmarna som man ”måste ha på sig” på O’Hare, vilket självklart gjorde mig aningens nervös och stressad.
Jag gick av på Terminal 5, internationella terminalen där SAS flyger ifrån, och jag gick fram till incheckningen. Där säger personalen att incheckningen slutade för en halvtimme sedan, men efter att ha ringt sin chef säger de att det är okej ändå, så jag får checka in. Då kommer han fram till att jag tydligen inte alls ska flyga med SAS. Biljetten är bokad från SAS, men det är United jag ska flyga med, och därmed också dem jag ska checka in med. och United flyger bara från Terminal 1, på andra sidan flygplatsen. Hade jag haft tillgång till internet i huset hade jag såklart vetat detta, eftersom jag då skulle ha checkat in online istället och därmed fått all information om gate och sånt, och bara behövt gå och lämna in mina väskor vid incheckningsdesken.
Så det var bara för mig att ta mina väskor (två stora väskor på 23 kg styck, samt en stor handbagage och en datorväska), släpa in dem i närmaste hiss (där de såklart fastnade i dörrarna otaliga gånger), gå på första bästa tåg och ta mig till Terminal 1. Självklart lyckades jag bli blockerad av flera barnfamiljer i hissarna, dessutom. Ungar som står precis framför hissdörren, och föräldrar som inte har vett nog att säga till barnen att flytta på sig. Hade det inte varit för att mina stora väskor skulle halvt ha ihjäl barnen skulle jag ha puttat bort dem, men man vill ju inte bli anklagad för misshandel det sista man gör i landet. Till slut kom jag i alla fall fram till incheckningen, och en skitlång kö. Jag kommer efter en stunds väntan fram till den automatiska incheckningen, vilket jag blir tillsagd att försöka. Det går finfint, ända tills datorn säger att min biljett var bokad via SAS, och därför måste jag checka in via SAS.
Jag får tag på personal som hjälper mig, genom att jag snällt får ställa mig och vänta på att någon ska kunna boka om min biljett. Lyckligtvis placerade hon mig i en väldigt mycket kortare kö, som jag tror egentligen bara var till för Amerikanska medborgare, så jag slapp vänta alltför länge. så är jag då till slut incheckad, jag tar mig igenom säkerhetskontrollen, och jag har till och med tid för toalettbesök samt en Vanilla Bean Frappucino på Starbucks innan det är dags att gå till gaten.

På planet hamnade jag bredvid en väldigt liten, väldigt arg gammal man (jag fick för mig att han var grekisk), som puttade och stötte till mig så fort jag rörde mig det minsta, och han var riktigt aggressiv när det gällde armstödet mellan våra stolar. Det blev alltså inte särskilt lätt att sova på planet, och jag fick aldrig slumra mer än 20 minuter i streck. Jag vet, för jag hade en klocka mitt framför mig på skärmen. Dessutom försökte mannen framför mig att krossa mina knän när han fällde ner sitt säte (och han var väldigt nära att slå ett glas med juice i knät på mig), så det var bara att försöka dra ihop sig så mycket som möjligt, vilket ledde till lite lätt kramp i diverse kroppsdelar.

Vi landade i Amsterdam nästan en halvtimme senare än det var planerat (planet lyfte sent från Chicago, och vi var dessutom tvungna att ta en liten omväg runt ett oväder någonstans över Atlanten), vilket gav mig bara 40 minuter att hitta och ta mig till mitt flyg till Stockholm. Eftersom informationen på planet sagt att det tar minst 50 minuter för alla som mellanlandar i Amsterdam att ta sig till sitt nästa flyg var jag såklart aningens nervös för att jag skulle missa flyget. Så det var bara att springa genom flygplatsen, kika efter skyltar överallt, som såg ut att lova att ”bakom det här hörnet är din gate”, men det var den aldrig. Så man skyndade mig, och fortsatte. Det var en otrolig tur att passkontrollen gick så fort som den gjorde. Det var ingen kö alls, utan jag kunde gå rätt fram till luckan och sen bara gå iväg igen. Men min tur tog slut i säkerhetskontrollen, för när jag gick igenom metalldetektorn så pep jag ganska duktigt. Så då väntade en kroppsvisitering… De är inte alltför roliga i vanliga fall, men har man sprungit med tung packning genom en hel flygplats och blivit ganska svettig är de ännu mindre trevliga. till slut insåg jag att anledningen till att jag pipit var att jag hade glömt ta ur några mynt ur min byxficka. Så när vi insåg det fick jag till slut gå vidare och hämta mina grejer. Så jag skyndade mot gaten, men insåg efter ett tag att jag glömt en påse kvar vid säkerhetskontrollen. Det mesta där i skiter jag i, det var lite sysselsättning för planet (korsord, tidning och choklad), så det hade jag kunnat lämna om det var så, men jag hade även stoppat i min halsduk som jag fick från mormor där, och den är jag inte beredd att bara lämna. Så det var bara att glatt gå tillbaka till säkerhetskontrollen och leta reda på påsen för att sedan fortsätta min språngmarsch mot min gate. Lyckligtvis var det inte långt kvar dit nu (men det visste ju inte jag, eftersom jag aldrig varit där förut och hade trott att jag var nästan framme ganska många gånger), och när jag väl kom ombord hade jag tio minuter kvar innan planet skulle lyfta. De tio minuterna spenderades på toaletten med att försöka fräscha upp mig så mycket det gick efter mitt svettiga äventyr.
Planet var inte ens halvfullt, vilket var väldigt skönt just då, eftersom det betydde att ingen satt bredvid och puttade på mig, och jag kunde sätta mig lite mer bekvämt till rätta och faktiskt sova nästan en timme av restiden.
Det var väldigt konstigt, men jätteskönt, att höra flygvärdinnorna prata svenska med varandra.

Väl framme på Arlanda tog jag det lugnt, samlade ihop mina grejer, gick av planet och gick för att hämta upp mitt bagage. Men icke då. Mina väskor hade blivit kvar i Amsterdam, fick jag veta (och det hade jag väl visserligen anat, efter det korta bytet). Så de skulle komma med ett senare flyg igår kväll (skulle landa på Arlanda runt kl 20), och sedan skulle de fraktas hit till huset under dagen idag. Lyckligtvis hade jag packat mitt handbagage så att jag har kläder så jag klarar mig för några dagar (visserligen mina sunk-kläder, men ändå).

Strax efter klockan 1 kom jag så ut i ankomsthallen på Arlanda, och mamma var där för att hämta upp mig. Lisa satt i bilen och väntade på oss, och hon såg ytterst förvånad ut när hon såg mig, och det sjönk nog inte riktigt in vem jag var först, utan det dröjde tills vi kom hem till huset innan hon blev riktigt glad och välkomnade mig hem. Lilla Mr. Snuggles sket fullständigt i mig (som förväntat, han är ju en katt trots allt) och höll sig ute hela natten från att jag kom hem. Han har blivit riktigt biffig medan jag varit borta, lagt på sig massor med muskler från att springa ute hela dagarna. Det är väldigt svårt att tro att det är samma katt som jag fick hem till mig för snart två år sedan. Då var han så oerhört liten och uschlig fortfarande.

Hur som helst. Ikväll ska jag i alla fall få besök av Georg och Stina, så det ska bli mycket trevligt. Förhoppningsvis dyker fler upp till helgen eller i början på nästa vecka. Jag vill ju träffa alla människor här hemma…

Ledsen att det blev så långt och osammanhängande, men just nu finns det ingen som helst ork till redigering och liknande, så det här är vad ni får. Hoppas ni tog er igenom skiten 😛

Till nästa gång!