Tant Carin

Stickning, virkning, broderi och annat från mitt liv som tant

Jag pratar om det

1 kommentar

I dag publiceras min text för #prataomdet i Dalarnas Tidningar. (Jag lägger till en länk till den faktiska texten så fort den kommit upp/jag hittat den).

Det här var en väldigt svår text att skriva. Till en början trodde jag inte att jag skulle klara av det. Klara av att faktiskt berätta om det, öppet. Prata om det.
Men ju mer jag tänkte på det och kände efter, desto mer insåg jag att jag var tvungen att skriva. För min egen skull, och för alla andras skull. Alla andra som varit i liknande situationer. För om jag inte vågar prata om det, hur kan jag då kräva att andra ska våga? Och hur kan jag förvänta mig att saker ska ändras?

Så, här är den.

I tryck var jag tvungen att korta ner texten något, men här är originalet.

Förra veckan svämmade mikrobloggplattformen twitter formligen över av 140-teckensberättelser om sexuella övergrepp, trakasserier och upplevelser som ligger i den konstiga ”gråzonen” mellan ömsesidigt sex och ett övergrepp. Människor berättade under hashtaggen #prataomdet om vad som hände. Varför de inte anmälde. Och om skammen som de kände efter att ha blivit utsatta.
Det var en diskussion som berörde många, däribland mig, och som rev upp många gamla minnen. Skamfyllda minnen.

Minnen från grundskolan. Killar som tafsade. Som skrek ”Balla balla balla!” och klämde oss tjejer på rumpan och de knappt existerande brösten. Lärare som antingen inte reagerade alls eller bara sade ”de är nog kära i er”.
Och skammen och kränkningen jag kände varje gång det hände.

Minnen från flera år senare, med min första pojkvän. Jag var 17, han 22. Jag var oskuld, han var väldigt erfaren. Mycket av det jag gjorde med honom, både vad gäller sex och vår relation i övrigt, gjorde jag mot min egen vilja och önskan. Vissa saker ställde jag upp på för att jag inte orkade säga nej längre. För att jag skulle slippa tjatet.
Andra saker gjorde jag för att ”det är vad en flickvän gör”. Hon offrar sig lite, för killens skull. Jag trodde att det var så ett förhållande skulle vara. Och jag trodde att han skulle lämna mig om jag inte ställde upp. Jag fick ju hela tiden höra hur fel jag var. Att jag var för kort, för tjock, för korkad, och egentligen för gammal för hans smak. Att det enda jag dög till var sex.
Så jag offrade mig. Jag bet ihop. Var kåt, glad och tacksam. Jag log, och ställde upp på allt han ville ha. Trots att det gjorde ont. Trots att jag tyckte att det var avtändande. Trots att jag ofta blödde efteråt.
Jag stod ut med smärtan och skammen. Så att han inte skulle lämna mig.

Men de jobbigaste minnena som kommit fram är från när jag var den som gick över gränsen. Den som inte förstod när någon sade, eller visade, ”hit, men inte längre”.
Jag har vid flera tillfällen stoppat ner tungan i halsen på mer eller mindre ovilliga killar. Som en rolig grej på en fest, bara. Utan en tanke på att det är en kränkning.
Och jag vet hur lätt det är att i fylledimman bli den som tar det alldeles för långt. Efter en kvälls festande var det jag som började hångla med en kille som var nära nog medvetslös, i tron att han faktiskt var vaken och villig. Vi hade ju flörtat hela kvällen, och nu skulle vi sova i samma säng. Klart att han ville hångla. Det tog nog en halvtimme innan jag förstod att ljuden han gav ifrån sig inte var njutningsstön utan sömngnyenden. Och med en känsla av irritation och skam vände jag mig om och somnade.
Utöver mina egna hemska övertramp så har jag dessutom varit med om att förringa andras – främst killars – upplevelser i gråzonen. Åtskilliga gånger. Fnissat åt dem, som något lustigt. Avvisat dem som fåniga. För inte kan väl en kille bli kränkt av att en tjej (som dessutom är söt) trycker sig mot honom på bussen, eller på dansgolvet? Eller tycka att det är jobbigt när en kvinnlig kollega kommer med sexuella inviter i tid och otid? Riktiga män ska ju alltid vilja. Alltid ha lust. Då kan man ju inte bli kränkt av närmanden.

Jag vill att vi ska våga prata om det. Om de gråzoner som finns. Om de gränser vi gått över eller när andra inte respekterat våra gränser. Det måste vara okej att prata om att även killar och män kan vara de som blir kränkta och trampade på, oavsett vad stereotypen säger. Jag vill att vi pratar om att det inte behöver vara straffbart för att kännas fel.

För om vi inte kan prata om det, så kommer den där tärande skammen aldrig försvinna.

Annonser

Författare: camaliv

En poptant till argbigga som knarkar stickning, TV-serier samt choklad.

One thought on “Jag pratar om det

  1. Mycket bra skrivet. Det intressant med nättidning är ju att alla kan säga sin mening, ang ditt inlägg, på en gång. Så slipper man sitta för sig själv och muttra. Modigt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s